ellen.

jag mår så sanslöst dåligt.
jag förstår dig fan inte.
jag gråter mig själv till sömns.
men jag pallar inte springa runt och vara ledsen hela tiden.
jag pallar inte besvära alla med det.
jag vill inte.
jag gråter när jag skriver.
kalla tårar fyllda av lycka rinner ut från mina ögen.
rinner bort från mig.
jag är så reserverad.
jag vill bara inte mer.
du gör mig så helvetes ledsen.
jag är inte stark, jag kan inte vara det nu.
jag vill hjälpa. jag vill finnas till.
men jag pallar inte mer.
jag vill isolera mig.
fan vad jag rör till det. jag är så hemsk.
men hade du inte ens kunnat försöka förstå.
jag vet att jag aldrig visar dig.
jag vet att jag aldrig gör det. men försöker jag igentligen det?,
jag tror inte det. jag är så rädd att bli sårad igen.
och jag vet att din sort är expreter på det.
jag vill att du ska finnas för mig.
att du ska krama mig.
kyssa mig nätt med dina smala läppar.
se mig djupt in i ögonen, däga det ordnar sig.
jag tänker inte såra dig.
jag tänker ge tillbaka all lycka jag tagit omedvetet.
jag ska finnas.

tårar rinner längs med mina kinder.
och ner på min hals.
de är så kalla.
jag vill inte gråta mer.